Man hör ofta människor säga att de önskar att de vore barn igen. Bekymmerslös och bara leka dagarna i ända.

Så har dock inte dagarna sett ut i min barndom.

Psykisk och en del fysisk misshandel har varit min barndom, komplettera detta med lite krig, människor som slitits ifrån mig och ett evigt letande efter trygghet så kanske du kan förstå en del.

Jag har efter många år förstått att jag måste bearbeta dessa delar för att få ro, och för att kunna förstå.

Jag skyller inte ifrån mig, men känner att de väldigt många misstag jag gjort i livet har sina rötter i hur mitt liv sedan barnsben sett ut.

Jag är så vilsen i min själ att jag bara vill skrika ibland. Trots alla underbara människor i mitt liv känner jag mig totalt ensam, misslyckad och oförmögen att göra något just nu. Det har inte alltid varit så, för ett år sedan skulle jag aldrig ha skrivit något av dessa saker.

Men HAN som var min enda tröst, tröstar någon annan nu.

Jag gör mitt bästa för att inte visa min desperation, men det är inte alltid det lättaste.

Jag vill bara lägga mitt tunga huvud i någons knä och dra en 27 år lång suck.

/Havanna

Första inlägget kan aldrig bli speciellt intressant. 

Jag är en tjej på 27 år.  

Mina 27 år har precis som alla andras varit en berg-och-dalbana.

Just nu går jag igenom mina dagar reflekterandes över saker och ting. 

Jag var en gång en dömande person, sedan gjorde jag alla misstag jag en gång fördömde.

Jag har skapat den här bloggen för att skriva av mig.

Välkommen vem du än är.

/Havanna